Det här var en bok som gjorde mig ganska arg, eller snarare jättearg. För vad är det som säger att kvinnan i familjen ska hålla reda på födelsedagar, dagisutflykter och tandläkarbesök (inte det egna då, utan barnens eller t o m makens) och så vidare? Så hur ska man göra för att det ska bli mer jämställt på damråtte- och barnkalaspresentnivå? Författaren till Familjens projektledare säger upp sig, Gunilla Bergensten, berättar om familjens veckomöten - så här bra funkar det:" - Vi får ha ett möte varje söndag och gå igenom veckan, säger Magnus igen.
- Ja visst, säger jag. Jättebra idé.
Men inget kommer att hända. För jag vägrar att vara den som kallar till möte. Jag är inte min mans arbetsledare. Inte heller hans chef. Vi är två vuxna människor som är kapabla att hantera vardagen ... Eller?"
Just det. Det bli inga veckomöten, eftersom kvinnan inte ser till att det blir av. Jag känner många par som verkar jämställda - båda fixar med ungarna, lagar mat, tvättar etc. Men när det kommer till planeringen stupar det. Kvinnorna planerar och projektleder. Så är det. Och vad får de för det?
Just det. Det bli inga veckomöten, eftersom kvinnan inte ser till att det blir av. Jag känner många par som verkar jämställda - båda fixar med ungarna, lagar mat, tvättar etc. Men när det kommer till planeringen stupar det. Kvinnorna planerar och projektleder. Så är det. Och vad får de för det?
Familjens projekledare säger upp sig behandlar samma ämne som Skriet från kärnfamiljen, men på ett personligt plan och utan all statistik. Frustrerande läsning, men så roligt skrivet och beskrivet att jag ändå skrattar en del.
titel FAMILJENS PROJEKTLEDARE SÄGER UPP SIG författare GUNILLA BERGENSTEN förlag BOKFÖRLAGET FORUM (2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar